Sätt värde på naturbetesköttet

Tack till djurhållarna, skrev jag i förra posten. Betesdjur är ju en förutsättning för de fina naturbetesmarkerne som vi fortfarande har en del av i Sjöbotrakten. Det är ingen nyhet, och samhället har sedan länge gett ett kontant tack i form av särskilda bidrag till marker med biologiska värden. Varför då ta upp det?

Jo, när jag tittar runt på gårdarna ute i Östra Färs där jag bor, och där mycket av kommunens naturbetesareal finns, kan jag bli lite bekymrad för generationsväxlingen. Många av de som har djur närmar sig pensionsåldern, och det finns även yngre lantbrukare som pratar om att sluta.

Det finns redan i dag naturbetesmarker som är berättigade till miljöstöd, men som inte betas därför att det inte går att hitta någon som vill sätta dit fem kvigor - eller hur många det nu är som behövs. Ofta är det ju små areal, och ett par tusen i stöd motiverar inte altid besväret med att ha djur på fler olika platser.

Om vi vill bevara de bästa betesängarna är det kanske dags att tänka till. Kan man inte skapa en kontakt mellan producenter och konsumenter, där naturvården får ett värde? Köp oxkött från toppklassade, skånska naturbetesmarker - och bevara majnyckeln, slåttergubben och backsippan på köpet! Det kunde bli ett varumärke. I Lunds kommun har en grupp särskild engagerade stadsbor gått ett steg längre och bildat Skånes första koförening. Absolut en kul grej för de som vill, men det är ju lite bakvänd om alla stadsbor skall ha egna kor. Ur natursynpunkt räcker det att de köper kött som är producerad på naturbetesmark. Vi på landsbygden får hitta vägarna och kunderna!

Det är saker på gång lokalt runt om i Skåne, och föreningen "Skånsk naturbeteskött" fick i 2008 pengar ur regionens miljövårdsfond till att utveckla sin företagsidé. Spännande... nu får jag kolla upp lite mer och återkomma.

Tack, djurhållare

Husdjurhållningen framstår inte alltid positivt i media. Långa djurtransporter eller olyckliga fall av vanvård skapar rubriker. I klimatfrågan kan vi till och med höra om hotet från metanrapande kossor.

Ändå är det god anledning att säga tack till korna, kvigorna och tjurkalvarna. Tack för att ni har ett sätt att äta och trampa som gör att örter och blommor trivs. Utan boskap skulle det skånska landskapet inte bara förlora mycket av sin historia, det skulle också bli tråkigare och väsentligt fattigare på vilda arter.

Naturligtvis är det de lantbrukare som ser till att djuren går på naturbetesmark som verkligen förtjänar tack. Det är ju inte bara att släppa djuren sommartid, de måste skötas om året runt och marken måste stängas. Ibland måste man röja slånbuskar som inte korna klarar av. Egentligen är det inte lönsamt i ett modent lantbruk, men riktigt många lantbrukare gillar att vårda sina naturbetesmarker.

Det hjälper så klart att man kan få bidrag till betesmark som har höga biologiska värden. Utan de så kallade miljöstöden skulle vi inte ha mycket naturbetesmark kvar, men om det inte finns någon som vill åta sig jobbet med att ha djur gör bidragen ingen nytta.

Varför måste det förresten vara nötkreatur, som går i ängarna? Duger inte alla Sjöbos hästar som naturvårdare? Jo, på torra beten kan det gå bra med hästar, men på blöt mark funkar bara nötdjur, och överallt är de att föredra. De har helt enkelt ett sätt att beta på som gynnar floran. Hästar undviker ofta vissa områden medan de betar helt kort på andra. Får kan vara direkt skadliga i känsliga områden. De älskar blommor och örter och kan äta upp just de sällsynta arterna före allt annat.

Orkidéer är några av de mer exklusiva blommorna som kan hittas i fuktiga naturbetesmarker. Humleblomster och Ängsbräsma är mer vanliga men lika vackra.

Fler backsippor

Min dotter säger att jag har fått backsipps-mani, och kanske det är så. Men det är helt enkelt omöjligt att inte bli förförd av den här osannolika blomman.

Vill du se den själv kan du köra från Sjöbo mot Övedskloster genom skogen. Där skogen tar slut finns en fälad söder om vägen, där det växer runt 1000 backsippor. Länk till karta.

En annan möjlighet är att följa Skåneleden där den passerer Heinge Strövområde. Precis vid vindskyddet är en liten enefälad där det växer 3-400 prunkande backsippor. Länk till karta.

En bra plats precis utanför kommungränsen är Veberöds ljung. Ta väg 11 från Sjöbo och sväng in mot Veberöd vid Klingavälsån. Efter 500 meter finns en parkering på vänster sida med ingång till en liten hed där det fläckvis är så här tät med backsippor:

Prova allra helst att leta upp din egen backsippslokal i kommunen! Börja med att söka efter rätt miljö. Hittar du torra, grusiga naturbetesmarker är chansen stor att du även hittar backsippor. Hör av dig i så fall.

Uppdatering: En backe några kilometer väster om Fränninge visar sig rymma kommunens troligtvis största bestånd med flera tusen plantor. Platsen är svårtillgänglig.

Backsippan - hur vanlig är den i Sjöbo?

Här om dagen hade Ystads Allehanda en artikel med rubriken "Backsippan hotad i Sjöbo". Backsippan har utan tvivel minskat i antal de senaste decennierna, och ännu mer sett över en längre period. Fullt så illa som artikeln beskriver är läget dock inte.

Bakgrunden för artikeln är att botaniska föreningen i år genomför en rikstäckande kartläggning av backsippan. Den har nämligen minskat i hela landet, och för att kunde följa utvecklingen är det viktigt att ha koll på läget.

Backsippan trivs på torr, näringsfattig betesmark, helst på sluttningar som är naturligt väldränerade. Hotet mot backsippan - och många andra blommor - är tvådelad: för lite bete och för mycket näring. Då tar gräs och maskrosor över och kväver den finare flora. Betande kor är bäst, hästar duger medan får är rena floraförstörarna. De äter upp både backsippor, gullvivor och orkidéer.

Istidens grusåsar kring Sjöbo är bra platser för backsippan, och ännu finns det livskraftiga bestånd åt minstone i kommunens nordöstra del, norr om Lövestad. Jag har sett platser med runt 100, 200 och 300 plantor de senaste dagarna. Mycket glädjande!

(Uppdatering: Ännu bättre lokaler finns norr om Tolånga, där över fem hundra backsippor växer på en grusås, och på fäladen öster om Torps by mellan Sjöbo och Övedskloster. Där har det räknats runt 1000 exemplar.)

På några av platserna kan man dock se hur backsippan trängs undan. Konstgödsel från omgivande marker sprids in på naturbetesarealen och betestrycket är för lågt på några ställen.

Utan miljöstöden till betesmark hade backsippan och andra betesberoende arter kanske redan varit borta. Men stöden är ett grovmaskigt redskap. Gäller det mindre areal tycker jordbrukaren inte alltid att det är lönt att söka, eller att det är lönt att sätta stängsel. Det hade varit bra om man kunde göra en riktad vård på just de platserna där vi vet att spännande plantor växer.

Om du vill leta backsippor själv skall du ut och gå på grusbackar med låg vegetation. Är det mörkgrönt gräs och maskrosor hittar du med garanti inga backsippor. Allemansrätten ger dig lov att gå i hagmark om du inte skadar stängsel eller stör djuren. Vill du in där ingen brukar gå är det ändå bra att fråga markägaren först, han kan ju undra vad du letar efter.

Om du hittar backsippor - eller redan känner till en lokal i kommunen - får du gärna skicka ett mail.

På den här grusåsen norr om Lövestad blommar runt 300 exemplar just nu. Bitvis håller gräset dock på att ta över. Det gäller även på bilden under av en backsippa på Hallsberg vid Heinge.