8 dec. 2010

Natur och kulturmiljö i Sjöbo får stöd från Leader



Projektet UT i Sjöbo kan se fram emot ett tätare samarbete med några av besöksmålen i kommunen från och med mars 2011.


Leader Ystad-Österlen har nämligen utlovat stöd till en förstudie med titeln ”Landskap, kunskap, framtid”. Leader är ett EU-program för landsbygdsutveckling. Det kommer att beviljas 239.000 kr ur en total budget på 436.000 kr. Den resterande del av kostnaderna är egenfinansiering, som främst bärs av Sjöbo kommun. De övriga deltagare är:

Hörjelstiftelsen, som driver verksamhet på Hörjelgården. Kulturen i Lund, som driver Kulturens Östarp. Färs Härads Hembygdsförening, som driver hembygdsgårdarna Hallsberg, Brandstad prästgård och Lilla Rödde textilmuseum. Stiftelsen Skånska Landskap, som förvaltar skånska strövområden och även driver naturskolan Gladan vid Snogeholm. Under mars och april ska en person från varje ställe arbeta med att ta fram nya aktiviteter och skapa kontakt till nya målgrupper. Det ingår även studiebesök på liknande anläggningar i Småland och Halland, nämligen kulturreservaten Linnés Råshult och Äskhults by. Sedan är det meningen att de goda idéerna ska provas vid en rad arrangemang under maj, juni och juli. Det ska vara aktiviteter för skolor, kommuninvånare och turister. Bland annat är det tanken att bjuda in byalag, markägare och andra lokala krafter. Resultaten av förstudien kan leda till en ny ansökan om ett längre projekt inom Leader. Förstudien ska även ge ett underlag för Sjöbo kommun för hur man i framtiden vill stötta och hjälpa besöksmålen, och hur de kan vara en resurs för skolorna.

Projektet UT i Sjöbo jobbar redan med liknande frågor, men med stödet från Leader får besöksmålen större möjlighet att själva vara med i utvecklingsarbetet.

Som projektledare för UT i Sjöbo ser jag mycket fram emot några spännande månader under 2011! / Martin Stoltze

2 dec. 2010

Snökanonen är skarpladdat

"Snökanonen från havet" har hela dagen haft siktet inställt på södra Skåne. Det har varit kraftiga snöbyar med lite uppehåll emellanåt, men fram mot kvällen började det snöa ihålligt i Lövestad, där detta skrivs. Det har kommit ett par decimeter på 3 timmar. Sammanlagt ligger det runt en halv meter. Det mest konstiga var att det också åskade flera gångar!

Här kan du se hur det såg ut kl 11.00, 17.40 och 20.10 Vill du följa med själv kan du göra det på DMI's radarbild




1 dec. 2010

Varför får vi så mycket snö?



Plötsligt blev det vinter. Media letar i lådan med kaosrubriker, men med tanke på att kalendern bara visar första december är det nog klokt att spara några av rubrikerna tills senare.

Ändå måste man ju säga att det är ovanligt med så mycket snö redan nu. I natt föll det 20-30 centimeter, och just nu vräker det ner utan för fönsterna i Sjöbo. Hur kan det bli så? Vart tog den globala uppvärmningen vägen?

Uppvärmningen fortsätter helt oavsett att vi för tillfället har en köldknäpp. SMHIs hemsida har många bra bakgrundsartiklar om väder och klimat, och där kan man läsa att 2010 globalt ser ut att bli det varmaste året hittills i historien.

När vi har det kallt här beror det på att kall polarluft för årstiden har trängt ovanligt långt ner över Europa. Gränsen mellan polarluft och tempererad luft följer inte samma breddgrad hela vägen runt om jorden. Vanligtvis ligger den längre norrut över Europa än över Sibirien eller Canada. Här i södra Skandinavien brukar vi få in lågtryck från väster så här års, men ibland ändras tryckförhållanden i atmosfären över Nordatlanten, och då styrs de milda västvindar längre söderut. Det öppnar i sin tur för den kalla polarluft från nordost. Meteorologerna talar om "negativ nordatlantisk occilation", medan resultatet med ett bra folkligt uttryck kallas ryssvinter. När vi har det ovanligt kallt så brukar andra ha det ovanligt milt, och så är det också nu. I Grönlands huvudstad Nuuk ska det regna de kommande dagarna, och i staden Iqaluit i arktisk Canada är det +2 grader där det brukar vara minus 20.

När den kalla luften från nordost passerar Östersjon tar den upp fukt från havet, som fortfarande är 5-6 grader varmt. När luften når land bildas snöbyar, som kan blir riktigt kraftiga och som gärna vill komma på rad. "Snökanonen från havet" kallar SMHI det. Det är olika var snökanonen träffar, men om man tittar på danska vädertjänsten DMIs radarbild från i förmiddags kan man se att södra Skåne och Danmark fick sig en riktig fullträff.



Kommer ryssvintern att hålla i sig? Det vet meteorologerna inte. Polarluften kan ligga "fel" en hel vinter, så som den gjorde flera vintrar i början av 80-talet, men ger kylan väl vika kan det bli omslag till helt vanlig skånsk vinter, med skiftande lågtryck från väster.

Nu måste jag ut och ta lite bilder - publiceras här under dagen.






18 nov. 2010

Vilda Västern i Skåne



Hade någon idag kommit på idén att göra en stor öppen gruva i kanten av natursköna Fyledalen hade det varit dödfött. Men nu finns den där, den nerlagda kvartsgruvan vid Eriksdal. Den har blivit en egenartad naturupplevelse och en mycket intressant geologisk lokal. Bitvis skulle gruvan kunna funka som location till en western, med sina eroderade raviner och en fargskala i vitt, svart, turkos och rostfärgad.

Det som har hämtats vid Eriksdal är inte guld, men sand. Dock inte vilket sand som helst. Det är mycket rent och finkornigt kvartssand, som har avlagrats i en kustmiljö under juratiden för sådär 150 millioner år sedan. De flesta lagren från den tiden har hårdnat till sten, men sanden vid Eriksdal har aldrig varit utsatt för tillräckligt stort tryck. Mellan sandlagren finns tunna lager av kol eller kolblandat sand, och genom jordskorpans rörelser har alltihop ställts på ände så att de lager som en gång var vågräta nu står nästan lodrätt.

Det har visat sig att några av lagren är blandade på ett sätt, som bäst kan förklaras med att dåvarande kusten drabbades av en jättelik Tsunami, många gångar kraftigare än den som härjade Thailand och Indonesien 2004.

Kring sandförekomsten finns det lera som innehåller välbevarade fossil från juratidens växter, fram för allt blad av olika arter ginkgoträd. Ett av bladen, som hittades i 1965, var av en art som då var ny för vetenskapen. Vid naturhistoriska riksmuseet i Stockholm pågår forskning, som skall jämföra Eriksdals ginkgoblad med fossil från Kina.

Eriksdals sand har använts till glasproduktion, till filter i industrin, som fyllning i de vita streck på svenska vägar och till verkets egen produkt "Fylefärg" - som massor av hus och stallbyggnader i Skåne har målats med. Även om sanden är naturligt finkornig, så maldes en del av den ner ytterligare till kvartsmjöl, och den delen av produktionen var problematisk. Efterhand som miljömedvetandet växte kritiserades verket hårt p.g.a. buller och spridning av hälsofarligt damm. Då anläggningen samtidigt var ganska föråldrad sålde dåvarande ägaren i 2008 området till Finja Betong AB, som snabbt lade ner verksamheten. Efter något års överväganden har det beslutats att produktionen inte återupptas, och de gamla industrianläggningarna i dalbottnen skall nu snart plockas ner.

Kvar blir själva gruvhålet. Medan verksamheten pågick var det tillträdesförbud medan det i dag ligger som lite av ett ingenmansland, tillhåll för flockar av korpar. Spår i sanden visar dock att någon rider eller går här ibland. Det är en spännande fråga vad som kommer at hända med området i framtiden. Naturen har redan tagit över, och kommer att göra så i ännu högre grad. Genom det som på ett sätt var ett övergrepp på Fyledalens vackra dalsluttning har vi fått en ny och spännande lokal i kommunen. Backsvalor bygger bon i branterna, vilda bin gräver bon i sanden, och den rödlistade stora vattensalamandern syns i vattnet under gäddnatens blad. Fyleverken är än så länge dåligt undersökt av biologerna, men säkert har fler spännande arter redan flyttat in. Så brukar det vara i gamla grustag och gruvor. Därför skall man inte heller jämna till och försöka dölja spåren.

Du hittar täckten på eniros karta här
All vistelse i området sker på egen risk. Gå inte in på industriområdet söder om vägen.











Länsstyrelsen

Länsstyrelsens hemsida ger massor av information om naturen i varenda kommun i Skåne. Se lokaler från Sjöbo här.

18 sep. 2010

Helvetesgraven

Detta är en berättelse som kan börjas på olika sätt och på många olika platser.

På Vasagatan i Stockholm ligger huvudstadens gamla centralposthus där regeringskansliet i dag har 800 anställda sittande i nyrenoverade lokaler. Över fönster och dörrar flyger brevduvor av sten bland slungande bladrankor. Posthuset stod färdigt 1902 som en ytterst påkostnad byggnad.

Påkostat var även apoteket lejonet på stortorget i Malmö. Det har sin förebild i nederländska renässanshus, och byggnaden verkade så extravagant på Malmös då 60.000 invånare att de döpte den till "Teschska palatset" efter byggherren, apotekare John Tesch.
Sedan är det Stortorget 21 i Malmö, Skånebanken på Rosenbad, eller det inte fullt så mastiga kommunhuset i Sjöbo. Alla är uppförda runt förra sekelskiftet med användning av samma rödorange sandsten.

Eller varför inte börja med en olycka? Skånska Dagbladet tryckte 25 maj 1901 ett telegram om en förfärlig händelse. Tre män jobbade i ett schakt i Övedsklosters sandstensbrott. De hade i flera dagar arbetat med att frihugga ett jättelikt stenblock, men det hade inte lossnat helt som planerat, och arbetarna ville därför lägga ännu ett sprängskott under eller bakom. Då släppte stenen plötsligt. Nils Roslund, 36 år gammal före detta husar från Grimstofta, och Måns Jönsson, 37 årig husman från Brandstad, blev båda mosade som insekter under en skosula. Den yngre arbetaren Skog från Åsum kom i kläm med underkroppen och hann skrika på hjälp sekunderna innan han avled.

Männen hade av sin förman blivit tillsagda att stötta blocket innan de företog sig något, men det hade de inte gjort, "det var denna underlåtenhet som förkortade deras liv", noteras det lakoniskt i telegrammet.

Roslund och Jönsson var familjefäder. Roslund efterlämnade en sjuklig fru och sex barn, medan husman Jönsson och hans fru bara hade en pojke. Skog var ogift.

Olycksplatsen ligger i dag under djupt, svart vatten. I bokskogen mellan Övedskloster och Brandstad ligger det övergivna stenbrottet där den utsökta sandstenen till svenska prestigebyggen hämtades. Helvetetsgraven kallas det ibland, men detta namn är egentligen äldre och syftar på ett mindre stenbrott intill, där man på 1750-talet hämtade sten till Övedskloster slott och till andra av Övedsklosters egendomar.

Problemet med Övedsandstenen är att den är täckt av ett tjockt lager av ler och skiffer som först måste grävas bort. Detta var Helvetet. Det omänskliga slitet, vattnet som i skvalpande spannar fick langas upp för stegar, den blöta kylan på vintern, den ständiga risken för ras.

1896 återupptogs brytningen. Metoderna hade utvecklats, vattnet kunde pumpas bort och skiffermassorna köras bort med tippvagnar. 7-8 meter nere kom man åt sandstenen, men den bildade bara ett 2,5 meter tjockt lager. Det var alltså ingen idé att fortsätta på djupet, utan man var tvungen att följa lagret och hela tiden gräva bort ny yta. Tyvärr lutade lagret neråt, ständigt större massor fick avlägsnas, och redan efter ett par år blev brytningen olönsam. Då övergick företaget – Öwedsklosters Sandstensbrott AB – till en ovanlig metod för ett stenbrott: underjordisk gruvdrift. (fortsättas under bilderna)


Ett reklamhäfte från Öwedsklosters Sandstensbrott AB 1905. Innehåller en beskrivning av anlägg och arbetsmetoder, bilder från arbetsplatsen och bilder på ett tjugotal olika byggnader. Vänligen utlånat av Arne Falk, Sjöbo. Finns i kopia på Sjöbo bibliotek.



Under sandstenslagret fanns ett mjukt skifferlager som arbetarna kunde hacka bort för hand. De tog bort så lite som möjligt och fick krypa 5-6 meter in under stenen som mullvadar. Därefter högg man en smal gång in vid varje sida, och längst in sattes en särskilt maskin som på 16 timmar högg en fåra halvvägs genom den 5 meter breda stenbiten. En likadan fåra gjordes från andra sidan, och nu hängde stenblocket endast i taket och ett smalt stycke i bakkanten. Innan någon kröp in och borrade hål underifrån och upp bakom stenen fick den därför stöttas med trästämpor. Troligtvis var det detta som Roslund, Jönsson och Skog hade hoppat över. I hålen lades krut och elektriska tändhattar, mannen kröp ut, stämporna togs bort och stenblocket sprängdes loss i ett stycke med dunder och brak. Blocken vägde ända upp till 150 ton.

Ovanför blocket hade nu bildats ett utrymme där männen på nytt kunde krypa in och klyva blocket i mindre delar på några ton, som kunde lastas på rälsvagnar och dras upp. Gruvdriften kring år 1900 verkar inte ha varit mindre av ett helvete än 1700-talets öppna stenbrott.

Uppe på ytan fanns en stenindustri som var förvånansvärt modern för sin tid. En diamantbesatt såg delade stenen i tjocka skivor, andra sågar delade skivorna i lämpliga block som stenhuggarna kunde bearbeta. Byggnadsdetaljer, kolonner, profiler, vinrankor, gripar, lejon och troligtvis även centralposthusets duvor har formats här ute i bokskogen. Efter de första åren skickade man inte iväg någon oförarbetad sten, utan all tillverkning skedde på plats.

1904 fördes järnvägen fram till brottet via ett sidospår till Landskrona-Sjöbo banan. Efterhand som gruvgångarna blev längre och djupare blev brytningen dock oekonomisk, och 1906 stängde verksamheten.

I dag är platsen fullständigt övergiven. Bokarnas grenar hänger lågt över det vattenfyllda stenbrottet. Man kan inte ana att det under vattnet finns breda gruvgångar som når 90 meter in under skogen.


23 aug. 2010

Bortglömd




Titta noga på de här bilderna.
De är inte märkvärdiga på något sätt. Det som är tänkvärd är platsen de är tagna: inne i Sjöbo samhälle, mitt mellan Färsingaskolan och Sandbäckskolan, ligger ett litet naturområde som i stort sett får sköta sig själv.

Bilder är tacksamma. Man ser inte att skogsdungen är liten och att det är brännässlor i kanterna. Men gräsbacken, den gamla boken, hasselsnåret och ekorren finns där, mitt i byn. Det mest konstiga var att det inte var några spår av barn som hade lekt där. Inga kojor, inga ditforslade grejor. Sysslar barn inte alls med sånt längre?

22 aug. 2010

En vårtbitare i sängen


- Hjälp! Det är en skitstor gräshoppa i min säng!
Så lät det i går kväll här hemma.
- Det är ingen riktig gräshoppa, det är en grön vårtbitare och den är köttätande, försökte jag misslyckat pedagogiskt att förklara.
Vårtbitaren kan faktisk bita så det gör ont. Ofredaren internerades i en glasburk över natten och ställde snällt upp till fotografering vid frisläppningen i morse. Den svärdslikande pigg i bakändan visar att det är en hona, det är hennes äggläggningsrör som hon sticker ner i marken.

Hanarna sitter i buskar och träd ett par meter över marken och spelar på eftermiddagen och kvällen. Tzi-zi-zi-zi låter det (lyssna). Med lite tålamod kan man leta upp dem med hjälp av ljudet, men de är svåra att få syn på, för de är precis lika gröna som löven. Om vårtbitaren märker att den är iakttagen gömmer den sig, och försöker man ta den låter den sig dumpa ner och blir borta i gräset. Vårtbitaren kan också hoppa och flyga en bit. Den är en klumpig flygare och brukar landa efter några meter.

Vårtbitaren äter allt möjligt. Andra insekter och larver, men även gröna blad. Den gröna vårtbitaren är den vanligaste, men det finns fler arter, och de känns igen på sina väldigt långa antenner. De äkta gräshopporna är vegetarianer och har korta antenner. Några mindre gräshoppsarter är mycket vanliga och hoppar framför fötterna för varje steg om man går i högt gräs. De är oskadliga släktingar till vandringsgräshoppan, känd från bibeln och från nutida gräshoppsplågar söderut. I den förgångna veckan har vandringsgräshoppor dykt upp på svenska östersjökusten. Det kan hända ibland i sydostliga vindar, men det är ingen risk att de förökar sig här.

Vårtbitaren däremot lägger ägg som klarar vintern i jorden och kläcks nästa vår. Ur ägget kommer ingen larv som hos många andra insekter, men en liten unge som liknar den vuxna vårtbitaren. Nymfen, som ungen kallas, växer genom att ömsa skinn ett antal gånger. Först i vuxenstadiet får den vingar.

Vill du veta mer om vårtbitare och gräshoppor har naturhistoriska riksmuseet nyligen släppt en fin liten bok som heter "Gräshoppor i Sverige - en fältguide". Den kan beställas från bert.gustafsson(at)nrm.se och kostar ca 60 kronor + porto. Du kan se och höra de flesta av arterna här.

Backgräshoppa är en mycket vanlig liten gräshoppa med färg som visset gräs.

16 aug. 2010

Sjögull


Vackert ser det ut, och namnet är det inget fel på. Sjögull lyser verkligen upp på långt håll där den flyter på vattenytan. Bladen liknar små näckrosblad, men blomman är helt annorlunda. Den har fem fransiga gula flikar och sitter på en tunn stjälk 10 cm över vattenytan. Växten är inte heller i familj med näckrosor, utan med vattenklöver.

Känner du inte till sjögull? Då är det för att den än så länge bara finns i enstaka sjöar i Skåne. Det är art som har sin naturliga utbredning från Centraleuropa till Asien, och den har införts till Sverige som prydnadsväxt. Där den har etablerat sig i naturen kan den vara mycket livskraftig.

Så är fallet i Snogeholmssjön, där de flesta vikar just nu är illgula av sjögull. En införd art som sprider sig på tidigare öppna vattenytor väcker oro hos naturvårdare. Växten är expansiv, kanske till och med invasiv, som det heter.

Å andra sidan har sjögull en ganska lång historia just i Snogeholm. Den hittades vildväxande redan 1888 och hade säkert kommit från Snogeholms slott. Nu 122 år senare är den utbredd, men den har inte tagit över helt, och den har konstigt nog inte spridit sig nerströms i vattensystemet, där Sövdesjön är nästa.

Tittar man på eniros flygbild får man ett bra intryck av vegetationen i Snogeholmssjön. Färgerna är inte riktigt naturliga, men den ljusgröna färgen i sjöns vikar visar i stort sett på förekomsten av sjögull.

Sjögull producerar tusentals frön på varje kvadratmeter yta den täcker. Fröna flyter i början och har taggiga hår som kan fastna på simfåglar, men konstigt nog ser fröspridningen inte ut att vara effektiv. I de sjöar sjögull finns verkar den ha inplanterats av människan, och sedan sprider den sig vegetativt genom att skott flyter runt och rotar sig.

Runt om i landet har man lite olika uppfattningar om sjögull. I sjön Åsnen i Småland har den spridit sig så mycket att länsstyrelsen i Kronobergs län ser det som ett allvarligt bekymmer. Den trivs vid vattendjup på upp till 3 meter, så störst utrymme får den i grunda sjöar. Även naturvårdsverket har uppmärksammat arten i en rapport, där det beskivs olika erfarenheter med att skörda sjögull.

Det skulle vara praktisk taget omöjligt att utrota sjögull i Snogeholmssjön. Man får betrakta den som ett etablerat inslag i växtligheten. Möjligen kan den begränsas genom skörd. Men dyker den upp i Sövdesjön eller på andra ställen i vattensystemet kan man fundera på om man skall försöka att få bort den. Nu vet du i alla fall hur den ser ut!

Heinge strövområde


Heinge strövområde är en lite bortglömd pärla i nordöstra delen av Sjöbo kommun.

Det 93 hektar stora området ligger 5 kilometer norr om Lövestad. Från vägen mellan Heinge och Heingetorp är det skyltat där en grusväg leder in till strövområdets parkering. Till fots kan man nå området via Skåneleden.

Hitta strövområdet på Eniro

Strövområdet ligger kring en bit av Djurrödsbäckens dålgång. Här möts ett ålderdomligt kulturlandskap med varierad natur, och det är mycket vackert även utan för strövområdets gränser.

Ut över Skåneleden finns mindre stigar runt i området, en del av dem är markerade med vit färg, men markeringen är ganska svår att följa. Man får upptäcka området på egen hand med hjälp av kartan nedan. Klicka på kartan, då får du upp en större bild som går att skriva ut, eller hämta en kopia på turistinformationen i Sjöbo.

Ystads Allehanda har gjort ett besök i Heinge strövområde.



21 juli 2010

Frualid

Backen Frualid vid Öved är en speciell plats på många sätt. Inte för att den särskild hög, toppen är bara 105 meter över havet, vilket är lägre än åkerlandskapet några kilometer norrut. Från grusvägen över höjden har man ändå en underbar vy över Vombsänkan. I väster glittrar Vombsjön och långt bort i söder bildar Romeleåsen en obruten horisont.
I vintras när det var mycket snö och klart väder var här vackert som en på en fjällvidd.



Kör man från Skartofta ner mot Öved ser man att det är något ovanligt med backen. Den skogsklädda norrsidan bildar en brant båglinje på ett sätt som inte liknar något annat i landskapet. Närmar man sig branten uppifrån upptäcker man att det är lodräta stup på många ställen, och därunder en rasbrant av lösa stenar. Stenarna är bruna och ibland lite bubbliga som lava - och det är precis vad de är. Frualid är inget annat än rötterna av en gammal vulkan. Själva vulkantoppen är borta sedan länge. Branten är alltså knappast en kraterrand, som den ibland kallas, men berg som står kvar efter att omgivande sand och skiffer har vittrat bort.

När var Frualids stenar flytande lava? Geologerna ger inget exakt svar, men de skånska vulkanerna - det finns nämligen fler - var aktiva under det som heter juraperioden för 146-176 miljoner år sedan. Någon kan vara yngre. Detta var i början av dinosauriernas tid, då världskartan såg helt annorlunda ut. Alla jordens kontinenter hade varit samlade i en enda jättekontinent som geologerna kallar Pangaea, "alljorden". I jordens flytande inre samlades under årmiljonerna ett överskott av värme och tryck under den enorma landytan. Så småningom bröts Pangaea sönder i de kontinenterna vi känner till i dag. Det hände centimeter för centimeter, men ändå utlöstes omfattande vulkanism och jordbävningar i sprickzonerna. Mellan Nordamerika och Europa öppnade sig en spricka som blev till Atlanten. Den breddas fortfarande med 2,5 cm om året, och vulkanutbrottet nyligen på Island var en följd av detta.

Läs mer om kontinentaldrift.

Även inne på kontinentalplattorna fanns gamla sprickor, ärr från tidigare händelser, som började röra på sig. Europas största sprickzon går rakt genom Skåne. Den kallas för Tornquistzonen och sträcker sig från Norge till Svarta Havet. Öster om zonen ligger urberget nära ytan, så som det gör i större delen av Sverige. Väster om zonen har jordskorpan sjunkit ner flera kilometer, och ovanpå finns lager av sand, kalk, lera, kol och annat som har lagrat sig i skiftande miljöer. I brytningszonen har mindre block rört sig upp eller ner, som när två isflak gnuggar mot varandra. En bit av jordskorpan som lyfts upp kallas en horst och motsvarigheten är en sänka. Så bildades bl.a. Romeleåsen och Vombsänkan som man blickar ut över från Frualid. Höjdskillnaderna har varit mycket större, men berg har vittrat ner och sänkor fyllts ut. Detta har pågått under mycket långa perioder, och det är inte helt över. Jordbävningen i Skåne 16 december 2008 var en hälsning från Tornquistzonen.

Under tiden Pangaea splittrades rörde Tornquistzonen på sig för allvar och magma trängde upp i sprickorna. Att smältan verkligen nådde ytan vid Frualid ses av att stenarna kan innehålla blåsor eller likna förvriden slagg, precis som lava från aktiva vulkaner. Ingen vet hur stor vulkanen blev, eller hur länge utbrotten pågick.


Svartbräken växer på de skuggade klippor.

I branten växer bok och avenbok tät, med inslag av döda och omkullfallna träd. Vita, målade blomsymboler på träden i kanten av området betyder att skogen är biotopskyddad. Här kan den särskilt kunnige hitta sälsynta skalbaggar och mossor och även en del mindre vanliga blomväxter. Skånska specialiteter som Månviol, aklejruta och lundviva finns t.ex. i området, tillika med ett stort bestånd av det ovanliga gräset skogssvingel. Nedanför branten finns en långsmal sjö som kallas Vassen. Den är uppdämd som extra vattenmagasin till kvarnen i Öved, och en gång har det istället runnit en bäck i dalbottnen.

Det knyter sig ett sägen till Frualid, namnet betyder "frubacken", och frun - eller liafroan - var en trollkvinna som umgicks med traktens bönder.

Vägbeskrivning:

Utmed sjön, nedan för ravinen, går en mycket vacker promenadstig. Den kan nås antingen från Övedskloster eller från vägen genom skogen öster om Frualid (Stenbrottsvägen). Från Övedklosters parkering går du först upp till kyrkan genom allén (en upplevelse i sig), korsar kyrkogården och följer sedan vägen till vänster ner förbi kvarndammen. Där tar du vägen till höger på norrsidan av dammen. Efter 350 m viker en väg av upp till vänster, men du fortsätter rakt fram mot ett hus. Här svänger en stig ner till höger över bäcken, och sedan vänster, där du snart ser fördämningen som bildar sjön Vassen. Nu följer du stigen utmed sjön, medan Frualids rasbrant blir högre ju längre du går. I början står en mängd döda almar, sedan tar bokskogen vid. Där sjön tar slut - den är 1,2 km lång - följer du stigen förbi en djungel av manshöga pestskråpblad (sommartid). 300 meter från sjön svänger stigen höger och lätt uppför. Här finns en parkeringsmöjlighet som är en alternativ startpunkt. Från platsen, som mer är en liten glänta än en parkering, går en stig upp mot överkanten av branten. Stigen är svår att hitta i början där det har växt upp ett boksnår, men du får titta efter något som liknar ingången till en tunnel i det gröna. Så fort du har hittat stigen är den enkel att följa. Efter några hundra meter kommer du nära ett antal stup där det gäller att ha koll på småbarn. Den övre stigen försvinner efter ett tag, så vad du kan göra är att gå rakt fram tills du ser odlade fält och sedan följa trädridån bort från branten. Här finns det nässlor på en kort sträcka, men njut av utsikten mot Vombsjön. 200 m från branten når du en grusväg som går över backen. Utmed vägen växer nasslor där du kan hitta den ovanliga klängande växten nässelsnärja som inte har några rötter i marken, men lever helt parasitisk på nässlorna. Följ vägen till höger tillbaka till kyrkan och parkeringen. Turen är på ungf. 6,5 km. Vägen över backen går utmärkt att cykla på.

Ystads Allehanda har varit på besök på Frualid. Läs artikeln här.



20 juli 2010

Trollfrun på Frualid

Frualids klippravin verkar främmande bland skånska fält, och därför har platsen talat till fantasin. Namnet betyder "frubacken", och frun på tal är naturligtvis ett troll. Folktrons troll är inte stora, dumma monster, men mycket mer människolika.

Så här var det:

På Frualid bodde engång Liafroan. Hon var en trollkvinna, fast hon hade mycket kontakt med traktens folk. Hon gav dem arbete med spånad och liknande, och arbetet var alltid välbetalt. Trollkvinnan blev bjuden till byarnas och gårdarnas gillen, och trots att hon inte sågs där blev all mat som sattes på hennes plats alltid uppäten.

Liafroan nöjde sig inte med att äta. Hon hade även ett förhållande med en bonde borta i Araskoga by, som hör till Brandstads socken. Tule hette han, och han hade besökt henne på backen genom lång tid, även om han hade egen fru där hemma. Liafroan verkar ha varit ett helt igenom hederligt troll, utom detta att hon förvred huvudet på en gift man.

Hustrun undrade så klart var Tule höll till om nätterna. Till slut bad hon drängen att följa efter sin husbond. Drängen lyckades smyga sig på lagom avstånd i någon timme, medan bonden gick från Araskoga till Frualid. Då de kom fram till berget stannade Tule, upptäckte drängen och frågade vad han gjorde där. Drängen svarade som sant var att han hade blivit skickad av bondens hustru. Då bad Tule drängen att följa med, men förmanade honom att inte smaka på någon mat som sattes fram, och inte heller lägga sig om han fick se en iordningsställd säng, hur trött han än blev.
Drängen såg inte mycket i mörkret, men när han fick syn på en bäddad säng kom han ihåg bondens varning och la sig inte. I stället kastade han sin kniv på den, och då hördes ett ljud som om kniven föll i vatten. Drängen blev stående stilla hela natten, och när det ljusnat såg han att han befann sig på ett utsprång ovanför bäcken, just där den hade sina djupaste höljor.

När Tules hustru fick veta vad som hänt erkände bonden allt, även sådant som inte drängen hade sett. Han försäkrade att han gärna skulle vilja bli kvitt trollkvinnan, om han bara kunde. Då rådde hustrun sin man att be trollkvinnan om lov att få bli hemma medan han sådde och fram till skörden var bärgad. Det ville Liafroan inte neka. Hustrun gav då sin man en påse med ekollon och sa att det var säden han skulle så. Tule åkte till Vollsjö hästhage och sådde, för han tyckte inte att sådan säd passade på åkern. Hela sommaren och den följande vinter stannade han hemma.

Våren därpå gick Tule hemma i Araskoga och plöjde, men då kom trollkvinnan till honom och frågade varför han brutit sitt löfte, och inte kommit till henne föregående höst. Han svarade att säden han sått endast hade börjat komma upp ur jorden och ännu inte var färdig att skörda. Liafroan började förstå att hon hade blivit lurad. Under samtalet tornade sig åskmolnen på himmelen, och trollkvinnan blev orolig och fruktade att hon inte skulle hinna hem. Hon kunde inte springa så fort på grund av de två små nystan hon bar, sa hon. Då förstod Tule att hon menade att hon väntade barn. Trollkvinnan började ändå att springa, men då hon kommit till Blå-sten vid Öveds ängar träffades hon av en blixt som dödade henne och klöv Blå-sten i två delar.

Tule blev förlåten av sin fru. Han hade ju varit som förtrollad! Hans ekar växte upp och står kvar vid Vollsjö på det ställe som än i dag heter Tuleslund.

-------
Sägnen om Liafroan finns i olika former, och återges på skrift redan 1624 i en beskrivning över Färs härad som lämnades till danska kungen. Det mesta av berättelsen här är hämtad från riksantikvarieämbetets fornminnesregister, som även innehåller lite sägner som knyter sig till platser. Texten har omarbetats för bloggen. Den bäck som drängen kastade sin kniv i rann nedanför ravinen, där den uppdämda sjön Vassen nu finns.

19 juli 2010

Vitabäckskärret

Vitabäckskärret är en liten botanisk pärla i Fyledalen. Här sipprar kalkrikt vatten fram ur sluttningen, vilket skapar en miljö där många speciella växter trivs: Orkideerna majnycklar, tvåblad och kärrknipprot, den delvist insektsätande tätört, majviva och olika starr och gräs som är mer för specialisten. Lätt att känna är dock darrgräset med sina små hjärtformiga småaks. Naturskyddsföreningen i Färs vårdar Vitabäckskärret genom slåtter. Nyligen har man även avlägsnat gammal fyllnadsjord som täckte en del av kärret. Här kommer man förhoppningsvis att kunna se hur kärrvegetationen återbildas de kommande åren.

Kärret är nog vackrast i maj, då majviva och majnyckel blommar, medan den sällsynta kärrknipproten på bilden här intill (foto: wikimedia) blommar i juli. Även om kärrknipproten är sällsynt bildar den rejäla bestånd där den väl växer, för till skillnad från andra orkidéer sprider den sig med utlöpare. Särskilt i kärrets västra ände på gränsen till den högre vegetationen växer gott om kärrknipprot som kan vara upp mot en halv meter höga. När detta skrivs 22/7 är blomningen på sitt slut.

Kärret ligger vid foten av dalens norra sluttning, strax väster om vägen som går från väg 11 mot Eriksdal. Man kan parkera med försiktighet vid vitabäckskällan precis där vägen svängar upp i skogsbacken. Härifrån går en kort spång över bäcken och fram till kärret. Alternativ parkering lite längre upp i backen på andra sidan vägen. Blockera ej infarten här.

Hitta Vitabäckskärret på Eniro.

Kärrknipproten syns dåligt från spången, men desto bättre från grusvägen nedanför kärret. Man bör endast gå ut i den blöta och känsliga marken med försiktighet, och inte trampa ner vegetationen. Från kanten av den barmark som har uppkommit där matjord har grävts bort hittar man de flesta av kärrets arter.

Jätteeken vid Övedskloster












Övedskloster är en av Sveriges finaste rokokobyggnader, och även det historiska landskapet kring slottet är mycket besöksvärt. Den kulturhistorisk intresserade kan beundra byggnader, park och kulturlandskap. Läs mer på Övedsklosters hemsida. Den som är intresserad av djur och växter kan hitta ett flertal ovanliga arter inom slottets ägor. Mycket beror det på att det finns gott om månghundraåriga träd.

Ett av dessa träd är den tjockaste eken som är känd i Sjöbo kommun. Den har en omkrets på runt 6,50 meter i brösthöjd. Du hittar trädet 500 meter väster om slottet, 100 meter från bredden av Vombsjön.
Om du utgår från parkeringen norr om Övedskloster går du först in på gården, sedan tar du trädgårdsstigen öster om slottet. Trädgården är öppen för publik mellan 9.00 och 16.00 alla dagar. Söder om huvudbyggnaden följer du stigen utmed en ståtlig häck, och svänger sedan höger på en stig som i början kantas av lindträd, sedan av bok och ask. Efter 45o meter svänger du vänster på en markväg, som går mot Vombsjön och strandskogen där. Gå 100 meter med öppen betesmark på båda sidorna. Då har du jätteeken strax till vänster om markvägen. Den ser inte så stor ut på håll, men gå nära stammen, då upptäcker du vilken jätte det är.


Övedsklostereken är dock långt ifrån Skånes tjockaste ek. Det är istället Kungseken vid Bosjökloster, med en omkrets på mer än 9 meter. Då är den också en ihålig åldring, medan eken vid Övedskloster är frisk och ännu har många års tillväxt framför sig.

I skogsbrynet runt betesmarken du just har passerat finns många andra imponerande träd, både ek, bok, ask och även tre mycket stora tallar. Ekarna kallas "polska ekarna" och lär vara planterade på 1680-talet.