Guldfynd från Åsum

Jag lovade berätta om ett otroligt fornfynd från Åsum. Historiska Museet i Stockholm har en sökfunktion på nätet, där man kan se vad de har i samlingarna från vartenda socken i landet. Om det är fina saker brukar det finnas en bild också.

Sjöbotrakten har relativt lite fornminnen, så det var utan några större förväntningar att jag började titta igenom sökresultaten.
Jaha, från Näsby är det minsann några fina vikingatidsfynd, bl.a. en silverskatt med vackra armringar och en myntskatt med europeiska och arabiska mynt. Undangömt vikingasilver finns lite här och var, men kul att vi har något från Sjöbo också.

Men under Södra Åsum poppade det fram en bild som fick mig att hoppa till i stolen. Jag vet mycket väl vad detta är: det är en guldbrakteat från folkvandringstid, runt 500-talet. Motivet i mitten med en häst och ett huvud är typiskt, och jag har själv fotograferat brakteater från Bornholm med precis samma motiv. Brevid hästen är en kort runtekst också, det är inte så vanligt, även om det finns på en och annan brakteat. Men allt det runt om! Mönster i vackert relief, utfört med mycket säker hand för 1500 år sedan. Och bara storleken - så stor är ingen brakteat jag känner till... Det står i bildteksten att guldskivan är 12,3 cm på tvären och väger 100 gram! Det verkar helt omöjligt.

Det visar sig att det bara är jag som inte har lärt topplistan över svenska fornfynd. När man börjar leta blir det klart att brakteaten från Södra Åsum er den största som överhuvudtaget har hittats i Norden (och därmed i världen, eftersom brakteater är en nordisk grej)
Den finns nu i guldrummet på Historiska Museet, där man har ställt ut det bästa av det bästa.



Brakteater är hängsmycken som kan ha suttit i ett hänge på kläderna eller runt halsen. De brukar ha ett ösken, men här har det har trillat av eller kanske avlägsnats med flit. Man tror att de har burits av högt uppsatta personer som tecken på värdighet, inte helt olikt medaljer i senare tider.

Hur i hela friden har järnålderns största guldmedalj då hamnat i Åsum? Kan den personen som har burit den ha bott här? Möjligen, men då har Åsum varit en mycket viktigare plats än vi känner till i dag. Om guldstycket hörde hemma någon annan stans finns det två möjligheter: Det kan ha offrats eller det kan har gömts undan av någon, som kanske inte var rätta ägaren.

Både offerplats och rånare kan man tänka sig vid ett vadställe.

Brakteaten hittades förresten redan på 1800-talet. Den exakta fyndplatsen är okänd.

Uppdatering: Skånska Dagbladet har gjort en bra artikel om fyndet 3. mars 2010.

(bilder: © Historiska Museet, Stockholm)

Kärlek vid ån

Bor du i Sjöbo samhälle har du nära till kärleksstigen. Ja, så kallas stigen vid ån norr om byn. Vintertid skulle det passa bättre med trollstigen, för det är gott om krokiga, mossiga ekar och ett stort sönderfallet bokträd med läderbruna tickor. Det är många djur och svampar som är beroende av gamla träd. Nötväckan springer runt på

ekstammarna utan att bry sig om huvudet är upp eller ner. Den letar inte nötter men insekter som gömmer sig i springorna.

Gamla träd ger perspektiv på vårt eget korta liv. När de här träden var unga var Sjöbo inte mer än en liten samling hus som ägdes av Övedskloster. Den byn som var värt att prata om var Åsum norr om ån, där medeltidskyrkan fortfarande ligger. Namnet Åsum syftar inte på ån, men på åsarna, höjddragen runt om. Däremot gav byn namn til ån: Åsumån kallas den här, fast detta är ån med de många namn som jag skrev om 25. nov.

Lämnar man kärleksstigen kan man gå långs brädden av ån. Så här års är det tämligen blött. Där vattnet är strömt är det god chans att se strömstaren med den vita hakklappen. Den flyger upp från en trädrot och sätter sig på andra sidan ån, lite för långt bort för att få en bra bild. Den lilla fågeln kan dyka ner till grusbottnen och leta mat. Där finns det kryp även när det är svårt att vara insektsätare på land, och just vid strömfallen hålls vattnet ju isfritt.

Tillbaka vid Åsum möts man av en ståtlig stenbro, 110 meter lång och med fyra valv. Den är byggd i 1764 på beställning av den förmögna Hans Ramel på Övedskloster - han som fick tillnamnet "Bygge-Hans". Ramel sägs ha varit trött på att bönderna la för mycket tid på att reparera sin gamla träbro. Ännu längre tillbaka i tiden var det säkert ett vadställe här som bestämde byns läge. Därför kan platsen ha varit viktig redan i förhistorisk tid. Det är något som tyder på att det är så... I Åsum har det gjorts ett helt osannolikt fynd som du kan läsa om i nästa post.

Sjöodjuret från Ellestad

Av Sjöbos fyra större sjöar är Ellestadsjön nog den minst kända. Vi delar den för övrigt med Ystads kommun. Bredden är svårtillgänglig på de flesta ställen, men sjön är magnifik, kantad av urskogsliknande sumpskog eller gamla ekar. Här frodas fisk, fåglar, och vilt. Allt samman lockade också hit människan på stenåldern.

Platser där stenåldersjägarna har gjort redskap finns runt om sjön. Flintavslag kan hittas i vattenbrynet.

Sjöbrädden var ordentligt uppbökad av vildsvin. Vildsvinsstammen har ju ökat enormt i Skåne de senare åren. Man ser grävarbetet överallt, men djuren är skygga så det är inte ofta man stöter på dem. Vildsvinen hade rotat upp ett och annat flintavslag. Jag gick långsamt runt med blicken mot marken och plockade upp en handfull då det plötsligt pustade till väldigt nära.

Och där, tjugo meter bort, kom en hel flock vildsvin som inte hade märkt mig. Två svartbruna suggor och 7-8 unga grisar. De blev lika förvånade som jag och stod still i någon sekunds panik, innan de vände runt och bullrade iväg genom buskarna. Vad stora de vuxna är på så nära håll! Man förstår verkligen varför de är farliga om de är skadade. Men ett vildsvin som inte är skadat tänker bara på én sak, att komma bort så fort som möjligt.

När grisarna hade försvunnit i trädridån vid sjön hörde jag hur det plaskade där inifrån, och plötsligt förstod jag vad de höll på med. De simmade ut! Och nu kom de fram därute på vattnet. Det liknade ett livs levande sjöodjur, frustande och ångande med svarta pucklar som böljade upp och ner. De simmade ut och ut länge tills de nästan försvann i det mörka skymningsvattnet, sen hörde jag att de gick i land i vassviken kanske en halv kilometer bort.

I skogskanten luktade det fortfarande skrämd gris.

Vildsvin är ett kontroversiellt inslag i den skånska naturen. De är en del av den ursprungliga faunan, men sköts bort helt under 1700-talet. I modern tid har vildsvin rymt från hägn, och i 1980-talet etablerade de så småningom lokala bestånd i skånska skogar. Under de sista tio åren har de tagit fart. De flesta tycker att svinen har blivit för många. Stora areal med vintergrödor blir förstörda, och en krock med en 150-kilos galt har blivet för vanligt på vägarna. En av orsakerna är att människan faktiskt rör sig mycket mindre i landskapet än hon gjorde förr. Grisarna har många fredliga hörn och de har mycket vintermat från åkrarna i nutidens lantbruk.

Ändå var det här mötet med grisarna en så mäktig upplevelse att kungsörnen, som flög över en stund senare, hamnar i parentes.

Tyge sten

Det finns gott om sten i de östra delarna av kommunen, men inte så många riktigt stora flyttblock. De flesta blocken ute i åkrarna har klyvts och forslats bort eller användts till byggmaterial under 1800 och 1900-tal.

Tyge sten har inte legat i vägen för någon. Det är en ordentlig rullsten, 8 meter lång och med en vikt på ett par hundra ton. Den ligger i Tolånga ängar, som numera är en bokskog två kilometer norr om Tolånga kyrka. Skogen är förresten fin den också, med en del gamla träd som får lov att stå. Huggning med stora maskiner pågår i en del av skogen för tillfället, hoppas att de inte far för hårt fram.

Stora sten har alltid fascinerat människan. Hur har de kommit dit? Ofta finns det berättelser om troll eller jättekvinnor som slängde sten efter kyrkor, och just så är det med Tyge sten. Det var ingen annan än Jätten Finn, som under sitt bygge av domkyrkan i Lund retade sig på bönderna i Tolånga, som samtidigt höll på att bygga sin kyrka. Lite för fin för vischan, tyckte Finn, och drog upp en rund sten ur marken och slungade iväg den med hjälp av sitt strumpband. Men strumpbandet brast och stenen missade sitt mål. Så brukar det gå... det finns inga historier om kyrkor som faktisk sköts i grus av en fullträff.

Nu vet vi att stenen har legat på samma plats i betydligt längre tid, närmre bestämt 15.500 år sedan isen smälte undan i denna delen av Skåne. Isen har satt kraftiga spår kring Sjöbo, men mer om det vid ett senare tillfälle.

En helt annan sorts is syntes i skogen på vägen till Tyge sten. Det hade frusit på natten, och från genomblöta, murkna grenar hade päls av is växt ut. Det som händer är att vattnet utvidgar sig när det fryser, och då trycks vatten i grenen ut efterhand. Det utsipprande vattnet fryser genast och bildar hår av is. Vackert, fast väldigt skört.

UT på skoltid!

Kroppen mår bra av att röra sig, det är självklart. Egentligen är det lika självklart att hjärnan är en del av kroppen. Dens största uppgift är att ta hand om alla sinnesintryck - och koppla ihop dem till erfarenheter.

Därför lär vi oss bäst genom att också använda kroppen, händerna och alla sinnen. Det är väl dokumenterat, men av någon konstig anledning tror vi fortfarande, att barn lär sig mer ju mer de sitter på skolbänken.

Förr i världen behövdes ingen utepedagogik, barnen var ute ändå, och vad de behövde var att komma till ett klassrum för att lära sig läsa och räkna. Det behöver de fortfarande, men i dag behöver barnen också komma ut på skoltid.

Idrott är en av vägarna, men timmarna är få och det finns så mycket mer att syssla med ute än renodlad idrott. Man måste ut för att lära om naturen - om jord och vatten, växter och djur och hur det hela fungerar ihop. Man måste också ut för att få grundläggande praktiska erfarenheter. Dessutom kan man lära sig allt möjligt annat på utepass, även engelska eller matte. Kunskapen kanske till och med fastnar bättre och når elever som har svårt att koncentrera sig i klassrummet. Att åka ut är inte spilltid, tvärtom - det är aktivt lärande.

En medveten utepedagogik kan ändra sociala mönster i klassen. Det finns många möjligheter till roliga samarbeten, där man måste lita på varandra.

I Sjöbo har vi alla möjligheter för att använda naturen i skolorna. Det finns många platser att åka till och alla skolor har natur inom räckhåll i närmiljön. Låt oss bli bättre på att använda den.

Projektet UT i Sjöbo är på väg runt på kommunens egna skolor för att se hur det ser ut i dag och vad vi kan bygga vidare på. Sedan finns massor av erfarenhet att dra in. Det finns engagerade utomhuspedagoger runt om i Skåne och Sverige, det finns nätverk av naturskolor och det finns kommuner som redan jobbar aktivt med fortbildning av lärare.

Nynäshams naturskola har gjort en liten introduktionsfilm om utepedagogik.